| |
Vietnam - Fadderprojektet
När lyckan kom till min familj
Nguyen Thi Hoa föddes 1991. Hon är familjens första barn. Hoa vägde endast 1,5 kg då hon föddes och var mycket svag. Vid denna tidpunkt då hon föddes tänkte vi att hon aldrig skulle överleva.Vi gjorde vårt allra bästa för att ta hand om henne och tiden gick. Hoa överlevde men utvecklades mycket långsamt.
Då hon var 2 år gammal blev hon mycket sjuk och hon lärde sig inte att tala, krypa eller gå.
Vi var så ledsna att se vår lilla Hoa på detta sätt så jag orkade inte arbeta. Hon behövde hjälp med allting från oss. Vi tog henne överallt, till Olof Palmes Barnsjukhus i Hanoi och till våra egna sjukhus men ingen kunde hjälpa henne att bli frisk. Vid denna tidpunkt fick vi klart för oss att Hoa hade CP. Ingen medicin kunde hjälpa henne och vi var så förtvivlade och skämdes mycket. Vi behöll henne inomhus och vågade inte visa henne ute. När vi tänkte på henne ville vi inte leva och det var svårt att stå ut med min familjs förväntningar på Hoa.
Vi hoppades att vi kunde ändra på allting och att vi skulle kunna hjälpa henne att bli som andra barn. Många frågor ställde vi oss; Hur skall vi kunna hjälpa henne när vi är gamla? Hur kommer hennes liv att se ut? Hur tänker grannarna om oss? Oh! Så olyckliga vi var.
Vi var så ledsna när vi tänkte på att hon inte skulle kunna gå till skolan som andra barn.MEN hennes liv ändrades totalt 1999 då Thanh Ba fick projektet som kallas ”Meeting the real need of Children with disabilities”. Från början tänkte vi att projektet aldrig skulle kunna hjälpa vår dotter men vi tänkte också att ha hopp var bättre än ingenting.
Vi fick hjälp av centret; dess personal, kommunen, hälsopersonalen. Hoa fick börja förskolan och fick rehabilitering vid centret. Från början var vi besvikna för vi tyckte att hennes utveckling gick långsamt, men efter några månader kunde vi se en uppenbar förändring. Vi anpassade våra arbeten så att vi kunde ta henne till förskolan och till rehabilitering. Efter en tid började hon ge små ljud ifrån sig men hon kunde fortfarande inte gå. Men efter ett tag lärde hon sig att gå.
Nu går Hoa i klass 6 i Thanh Bas grundskola. I skolan är hon delaktig i alla ämnen och hon har goda resultat. Hon kan gå med sina egna ben med hjälp av en rullator. Hela tiden har Hoa verkligen gjort sitt bästa för att lära sig. Ibland var vi rädda att hon skulle anstränga sig för mycket och vi bad henne vila men hon ville inte. Hon är också delaktig i klubbaktiviteterna och andra festligheter som ordnas på skolan. Det fantastiska är att Hoa alltid har fått hjälp av sina klasskamrater. Hoa tycker att hennes liv är mycket meningsfullt.Projektet har fört med sig en dröm som vi inte vågade tro skulle gå i uppfyllelse. Drömmen kom inte bara till oss utan till många andra familjer med barn med funktionshinder i distriktet.
Att se barn med funktionshinder idag är ett stort hopp för framtiden. Vi hoppas att projektet skall bli varaktigt i Thanh Ba – vara för evigt – så det kan hjälpa andra barn precis som vår dotter Hoa att få en lycklig framtid.Vår ekonomi är också mycket bättre nu sedan vi fått hjälp genom fadderprojektet. Jag vill framföra ett stort och innerligt tack till Föreningen För Barnens Bästa.Hoa säger: ”Mitt namn är Nguyen Thi Hoa. Jag går i klass 6 i Thanh Bas grundskola. Mitt stora dröm då jag bli vuxen är att jag skall få ett arbete så att jag kan ta hand om mig själv och tjäna mina pengar. Jag skulle vilja lära mig om datorer men jag vågar inte fråga mina föräldrar för de är fattiga och har inte tillräckligt med pengar att köpa en dator. Jag lovar att göra mitt allra bästa i framtiden så jag inte sviker mina föräldrar och allas känslor”.
Hoas mamma |
|
| |
|
|
