Fadderresa till Mocambique, augusti 2011.

I augusti i år följde jag med För Barnens Bästa på en fadderresa till Mocambique. Det var en fantastisk upplevelse. Vi började med att åka till Beira, där FBB stöttar ett barnhem som drivs m.h.a. nunnor och frivilliga. Här träffade vi många glada och nyfikna barn som alla ville hälsa på oss. Vi hälsade på i byarna runtom Beira för att titta på olika projekt som FBB stöttar bl. a små byskolor, läkarstationer och en del familjer som också ingår i fadderverksamheten. Vi som var med upplevde verkligen deras tacksamhet att vi i Sverige ville hjälpa dem till ett bättre liv genom att vara fadder. Det var en härlig känsla att kunna hjälpa dem också med en del problem som de hade för stunden när vi var på plats t.ex. betala för ett läkarbesök eller köpa en cykel. En av många upplevelser som etsats sig fast i minnet är när vi var med på en barngudstjänst i Beira och hela kyrkan var full av barn som dansade och sjöng i princip hela gudstjänsten. Efter en vecka i Beira var det dags att åka till Lifidzi i norra Mocambique för att träffa mitt fadderbarn. Först körde vi 60 mil ena dagen och sov över på ett hotell, sedan körde vi 30 mil till andra dagen för att äntligen komma fram till Lifidzi. Vägarna i Mocambique är inte riktigt som våra vägar här hemma: ibland var de fina ibland var det stora hål i vägen. Efter två dagars resa fick jag äntligen träffa mitt fadderbarn, en liten söt tjej med en rosa klänning. Hon fick sitta en stund i mitt knä, vi var nog båda lite blyga för varandra men väldigt glada båda två att vi fick träffa varandra. Det första mötet skedde hos nunnorna i klostret men på eftermiddagen fick vi möjlighet att hälsa på henne i sitt hem. Jag hade köpt mjöl, ris, olja, juice, tvål, lite godis och kakor så att hela familjen skulle ha mat i några veckor. Familjen bestod av mamma och fyra barn, pappan var död sedan några år tillbaka. Vi satt utanför deras hydda på en bastmatta och hela byn stod runt om och tittade på. Detta ögonblick kommer alltid att finnas i mitt minne. Vi skulle gå vidare ner i byn och träffa andra familjer och då följde hon med mig och höll min hand. När vi gick förbi deras hydda på vägen tillbaka så stod hennes mamma med en tupp i famnen som hon ville ge till oss. Nunnan som var med oss sa att vi skulle ta emot gåvan, så nu finns det en tupp på klostret som är min om den inte har blivit gryta vid det här laget!

Jag kan verkligen rekommendera att följa med på en fadderresa om man har tid och möjlighet. Det är verkligen en upplevelse man har med sig hela livet.

Ing-Marie