Fadderresa till Mocambique

 Besök hos Syster Maria på väg till Lifidzi                                         Fest för fadderbarnen i Lifidzi

Många var intrycken från vår fadderresa, så många att det har varit svårt att sätta sej ner och skriva en reseberättelse.

Det var mitt första besök i södra Afrika och det jag visste om Mocambique hade jag läst mig till i resehandböcker.

Resan var välplanerad och jag tror den gav oss en bra bild av landet. Vi reste från Maputo i söder till Lifidzi i nordväst. Vi såg storstad och landsbygd, fattigdom och rikedom.

När jag läser min dagbok från första dagen i Beira med besök i kåkbebyggelse är ordet hopplöshet det som poppar upp i huvudet hela tiden. SÅ mycket skulle behöva hända för att få bort fattigdomen att det är oöverskådligt. Den känslan var inte lika stark mot slutet när vi hade besökt alla olika projekt och träffat engagerade hjälparbetare och inte minst bekantat oss med mocambiqaner som med sitt positiva och glada sätt fick oss stela svenskar att fundera över vad som är viktigt i livet.

Det man önskar är att landet får en stark ledning som tänker på hela befolkningen och att de får fortsätta leva utan krig.

Jag blev också övertygad om att det arbete som FBB och liknande organisationer gör har stor betydelse för att nå det målet eftersom de satsar på att förbättra hälsa och utbildning för de som ingen för närvarande bryr sig om.

Vi tillbringade den längsta tiden av våra tre veckor i staden Beira. Där har FBB huvudparten av sina fadderbarn på ett barnhem i Munhava som drivs av katolska nunnor. Indiska syster Evelina glömmer ingen av oss. Hon var med oss stor del av tiden, sprudlande av energi och glada skratt.

Eftersom jag aldrig varit på ett barnhem tidigare var känslorna många vid mötet med alla barnen, rundvandringen i sovsalar, skolsalar och gemensamma utrymmen. Det var inte förrän vi senare besökte ett barnhem i Tete som jag förstod hur välskött det var i Munhava och hur välmående barnen var där.

I och runt Beira besökte vi också förskolor, alfabetiseringskurser och yrkesskolor som ingav mycket hopp för framtiden. Vi fick även en rundvandring på en läkarstation i Manga. Som sjuksköterska blev jag positivt överraskad över hur välordnat det var och hur många patienter som togs emot i förhållande till de knappa resurser de förfogar över. Slående var också åldersskillnaderna på patienterna. Där såg man mest mammor och barn medan man på en svensk vårdcentral mest ser gamla människor. Demens är inget välkänt begrepp i Mocambique.

Som stad var Beira en nedgången kolonialstad. Med sitt läge vid Indiska oceanen kan man tänka sig hur den kommer att utvecklas i en framtid.

Den intressantaste delen av resan var expeditionen till Lifidzi. En bilresa på 90 mil genom det mocambiqanska landskapet, på vägar som långa sträckor var gropiga och krävde mycket koncentration från våra båda chaufförer.

I Lifidzi, som är rena landsbygden bodde vi hos nunnorna som arbetar där med läkarstation och skolverksamhet. För oss svenskar var det en annorlunda upplevelse att bo utan elektrisk ström och rinnande vatten. Eftersom vi blev så ompysslade av nunnorna som både lagade mat och bar in vatten till oss, gick det alls ingen nöd på oss. På kvällen kunde man gå ut och omslutas av totalt mörker, höra alla ovanliga ljud och njuta av en fantastisk stjärnhimmel.

Fadderbarnen vi besökte bodde ute i typiska afrikanska byar bestående av lerhyddor med halmtak. Även om fattigdomen här var lika stor som i kåkstäderna runt Beira var det renare och inte samma synliga misär. Ett starkt minne var när vi fick två levande tuppar som tack från två familjer. Första tanken var att det går ju inte! Vad ska vi göra med dom? Jag som inte ens vågar ta i en höna. Men nunnan som var med oss vågade och sen åkte dessa tuppar med bak i vår bil resten av dagen. Deras vidare öde känner jag inte till.

Vi besökte även Gorongoza nationalpark i två dagar. Vi såg många fågelarter, apor, vårtsvin, antiloper och även en krokodil. Storviltet som finns där höll sej dock på behörigt avstånd från oss.

De två sista dagarna var vi i huvudstaden Maputo. Efter alla våra upplevelser kändes det som att komma tillbaka till civilisationen och inte alls så exotiskt som det kändes att komma dit första dagen på vår resa. Vi bodde på ett lyxigt hotell och det kändes nästan som att nosa på den förflutna kolonialtiden.

Vi var en grupp på åtta som fick vara med på detta äventyr, inklusive Maj-Gull och Gert-Agne som anordnat resan. Tack vare deras lokalkännedom och att de talar portugisiska fick vi se väldigt mycket och höra många spännande historier berättas för oss. Deras kontakter i Mosambique hjälpte oss ur en del svårigheter med havererade bilar, krångel med hotellbokningar och andra missöden som jag tror är oundvikliga när man kommer till den här delen av Afrika.

 Det var en oförglömlig resa och jag hoppas kunna återvända dit en dag.

Anna-Stina, en av de åtta